kyrkmatt

OK, idag har jag läst boken Kyrkmatt som handlar om troende som är trötta och brända på kyrkan. Det var väldigt skönt att läsa den, att det inte är jag som är konstig som inte passar in i kyrkan, utan att det är kyrkan det är fel på. Att den inte är som den borde vara. Och att den kyrkan vi har idag, men samfundsindelningar och gudstjänster där nästan bara prästen agerar, inte är särskilt bibliskt. Och nu har jag pratat med Maria och vi är ganska så inne på samma grej, tror jag. Så snart kanske vi börjar träffas några stycken, och typ be tillsammans. Prata om Gud. Det hade varit så skönt.

jag står på ett berg

Jag låg och läste lite bibel igår, faktiskt.
Det var ovant. Jag läste uppenbarelseboken, där det står om att man inte ska vara ljum. Det var den texten jag läste på gudstjänsten igår, och det passade så bra in på allt det här. Den oemoståndliga men svåra revolutionen. Jag vet inte om jag kommer att kunna klara av det. Men att lämna hoppet är inte så lyckat, så jag tar det med mig på vägen, tror jag.

Mamma pratade om att vi ju kunde bo här, om vi ville bo i kollektiv. Och det hade varit mysigt. Mysigt värre. Men ändå. Man vill ju komma härifrån. Ha ett hus där man kan måla elementen lila om man känner för det. Och skriva väggarna fulla med fina citat och poesi. Fast det är ju bättre att bo här än att inte bo nånstans, förstås.

Annars går det väl sådär med revolutionen, tyvärr. Tänkte kolla upp vineyard kanske, eller iallafall försöka hitta någon kyrka! Ja. Annars händer inte så mycket alls.

stjärnor mellan träden

OK, den här bloggen kommer att handla om den oemotståndliga revolutionen. Och om du inte är hundra på vad det innebär; så är det att lämna allt och följa Jesus, kort sagt. Sjukt lockande (typ oemotståndligt..) men sjukt svårt. Men när jag läste Shane Claibornes bok som heter just Den oemoståndliga revolutionen kände jag lite hur bitarna föll på plats.

Det han skriver om; popkristendomen där folk lever precis som vanligt folk, bara att de lyssnar på kristen musik, kanske har på sig kristna t-shirts och går i kyrkan på helgerna, Jesus-freaken som vill frälsa hela världen och slutar utbrända, och må-bra-kristendomen som känns bra, men inte ger mer än tomhet om det inte blir något mer av det, om man inte får ge vidare.

Där har jag varit, och bara känt mig sviken av Gud. "Tagit emot Jesus" femton gånger, blivit född på nytt på nytt på nytt på nytt. Till sist lämnade jag kyrkan och min ungdomsgrupp efter några jobbiga månader med rop, skrik och gråt till en Gud som inte lyssnade och kristna vänner som inte brydde sig. Eller som inte visste vad de skulle säga när jag berättade om mina tvivel.

Jag har blivit ganska ödmjuk efter allt det här. Innan kunde jag inte förstå att det fanns folk som slutade vara kristna och att det fanns folk som hade tvivel. Vi pratade aldrig om det i ungdomsgruppen och att jag mådde dåligt höll jag för mig själv eftersom det inte fanns utrymme för sånt. Det enda jag fick höra var att alla har sina svackor då och då, när det gäller Gud.

Det var kanske tre dagar sen fick jag Den oemoståndliga revolutionen i min hand, en bok som jag velat ha ända sen den kom ut i somras, och jag läste den på två dagar och åkte sedan till en kompis som är lika borttappad som jag och vi pratade om kristet kollektiv och att leva för Jesus.

Men det är så svårt! Jag vill ju "lämna allt och följa honom", "mista mitt liv för hans skull, och på så sätt vinna det", men det är så svårt! Jag vill ju fortfarande ha kvar allt det andra, jag vill ju ha det perfekta materiella livet samtidigt som jag är så tajt med Gud. Fast jag har ju förstått att det inte funkar, att det är svårare för en rik att komma in i himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Men jag vill ju! Leva med de fattiga och för Gud, göra någon skillnad i världen. Visa att det finns alternativ.

För man dör av alla shoppingtips, av alla reor i affärerna, av all betygshets, av att man märker att man själv sorterar in människor i hög- respektive lågstatusgrupper. Jag vill inte leva så. Visst, jag skulle kunna få ett ganska bra liv utan Jesus, men jag vill ha ett revolutionerande liv, jag vill inte bli förstelnad. Jag vill inte bli en trygghetsnarkoman. Jag vill bli en kärleksrevolutionär, som lär sig älska Jesus och andra människor. Det är vad jag vill. Och det låter klyschigt, det vet väl jag också, det här med revolution och blablabla. Men, mm, jag vill, det svåra blir väl bara att fixa det. Att våga ta steget ut i otrygghet.